Tre veckor i Japan

Deklarationspapper. Försäkringsbesked. Flyttstädning. Det går förvånansvärt fort att trilla in i lunken igen.

För tre (eller är det två?) dygn sedan satt jag i ett kallt rum i Tokyo, nyvaken och hungrig. Ett blåaktigt sken fladdrade rött när Liverpools match mot Atletico Madrid streamades på min lilla dator.
Jag gäspade. Aletico gjorde mål. Klockan var 04.17. En timme senare hoppade jag på tåget mot flygplatsen. Två byten och en timme av förklaringar senare fick jag en biljett till Peking. Och från Peking tog jag mig, på något sätt, hem till Sverige igen. Där jag nu sitter, och känner hur jetlagen till sist börjar bubbla fram.

Jag kom hem på natten mot lördag svensk tid. Åt lite, somnade och vaknade ganska exakt åtta timmar senare. Hyfsat pigg. Gröt med russin till frukost, slöläste Värnamo Dumheter. Slogs av tystnaden. Av avsaknaden av larmet, folket och tempot.

Så många dagar utanför hjulet. Så få timmar för att kuta in i det igen.

Japan var aldrig tyst, aldrig stilla. Ändå upplevde jag fler dagar av fullständig ro där än vad jag gjort på flera år i Sverige. Det var ett, är ett, enklare liv att vara på resande fot. Ingen vardag fastnar när man ständigt måste byta tyngdpunkt.
Det är ett renare liv, sannare och mer känslofyllt. Vissa dagar pendlade jag mellan tung sorg och hög lycka flera gånger. Det må vara en uttjatad sanning, men det är likväl en sanning, det att man måste uppleva mörkret för att glädjas åt den ljusa kontrasten i lyckan. 

Om jag hittade lyckan i Japan?
Njae. Inte den permanenta, om det nu finns en sådan. Men definitivt ögonblick överfulla av något stort.

Fyrahundraåriga tempel.
Porlande bad.
Höghastighetssushi.
Högstadiediscofest.
Kulturkrockar.
Penisfestival.
Karaoke.
Hantverksperfektion.
Lost in translation.
Själaskådning och uppvaknande.

... jag måste sluta nu. Fotbollskanalen Europa börjar snart, och sen ska jag godkänna inkomstdeklarationen, och betala mobilräkningen, och plocka upp muffinspapper från golvet, och....

vägra inse att hjulet börjat snurra.

Vi hörs nästa gång.

Sayonara.

För er som likt mig inte hade det uppskrivet i varken kalendern, huvudet eller medvetandet så är det 57 dagar kvar till Vickan gifter sig med den där gymsnubben. Det vet jag för jag har sett den groteskt stora planschen på Arlanda flygplats idag. Jag gick förbi den och fnös lite sådär halvhjärtat, nöjd över vetskapen att vara tillbaka i ett land där viktiga saker verkligen är viktiga saker.

Imorgon Japanavhandling.

Var rubriken som jag tänkte sätta. Och sen skriver ett bittert, bittert inlägg om kinesiska ambassader, kontroller, regn som hänger i luften, och luft som piskar regnet i ansiktet på en stressad Marcus. Men jag avslutade nyss ett samtal med Air Chinas kontor på flygplatsen i Haneda.
De sa:
Jamenvisst kan vi boka dig till Kina. Du kan åka imorrn. 08.30. Inga problem.

Därifrån kan de iofs bara erbjuda "standby"-tur. Men är det något jag lärt mig de senaste dagarna så är det att när man väl ser ut att ha en chans så är det bäst att ta den. Och när ett bolag säger via telefon från europa eller sverige eller kina säger "nej inget funkar" så ska man testa igen och fråga direkt därifrån man ska åka. Samma fråga.
Så kommer man få ett annat svar.

Så:

Är på IKEA. Har ätit körv me brö. Ser Singoalla-kex i en hylla. Op Andersson-flaskor i en annan. Några meter bort ligger färgglada Polarvide-plädar. Inne i gångarna står bokhyllan Billy.
Det är på gränsen av vad min hemlängtan klarar av just nu. Jag såg en skymt av en midsommarstång vid utgången men var tvungen att titta bort för det tårades i ögonen.
Surfar in på Aftonbladet via gratis IKEA-nät. Toppnyheten: "Jag hade en affär med Jonas". Någon har alltså fått stock av lillprinsessans snubbe.
Stort. Viktigt. Känner att det är rätt skönt att vara här i Japan ändå.

Att vara på en plats där man kan välja vilket Sverige det är man längtar till.

Nu ska jag köpa sängkläder, filt, handduk och Singoalla-kex för under 200 kronor. Sen ska jag gå förbi skylten där det står Småland och känna att jag är hemma.

Okej, first thing first: Det är inte synd om mig. Jag vet. Jag svälter inte, jag fryser inte, jag har tak över huvet.
Så var det avhandlat.

När jag var mindre spelade jag, bror och kusin plus vän ofta ett kortspel som heter Doomtrooper. Man hade krigare och utrustningar och magier. Vitsen var att "attackera" och därmed vinna poäng. Först till en viss summa vann.
Simple enough.

Det fanns ett kort som hette "Gilla läget". Vi hatade alla det kortet. Eller rättare sagt, den som fick det på sig hatade det.
Hade man "Gilla läget" var man begränsad i sina handlingar, man fick bara dra kort om man spelat ett kort. Man var med andra ord tvungen att agera och reagera i samklang med omgivningen. Act on your feet. Gilla läget.

Alla kort har ju två sidor, och efter ett misslyckat hemreseförsök testar jag ett nytt sätt att "Gilla läget". Att agera och reagera.
Jag har köpt knäckebröd, bananer, sojamjölk och Robert har havregryn. Det enda som fattas nu är sängkläder så skulle jag nog kunna vara kvar här i en månad till.

Inte för att jag vill det, men har man fått "Gilla läget" på sig så har man.

Slutspurten på riktigt nu. Ser målsnöret.
Mycket, mycket som hänt. Ska samla allt senare och få ut det i begriplig form. Men just nu måste jag samla mina saker och få ner dem i bagageform.

Vi ses där hemma:

Okej, det där med vulkanen på Island var ju kul ett tag. Det räcker nu. Riktigt så mycket sparkapital har jag inte så att jag kan vara kvar här på obestämd tid.
Hade jag varit inom räckhåll för EU:s regelverk och därmed varma hotellfamn hade det väl varit en sak, men det känns lite sådär att förlita sig på kinesisk lagstiftning när det gäller kompensationer för inställt flyg.

... and on that bombshell ska jag tröstshoppa.

Sista natten i en hotellsäng på ett tag.

Märkligt.

Lämnar Kyoto för Tokyo imorgon, en helg kvar i landet Japan. Förutsatt att den där askhögen på Island inte fortsätter ryka sådär förfärligt alltså.

Längre sammanfattning av de senaste dagarna kommer... senare.
Ett snabbt konstaterande hinner jag dock med innan John Blund säger att det är min tur nu. Nämligen detta:
Att äta rullbandssushi fick idag helt nya dimensioner där pekskärmar och höghastighetsutskick involverades.

Nu kom John Blund, han sa att det var min tur nu.

Hittar ni här.
(Ja det är samma album som innan, man får klicka sig fram till de nya bilderna mamma)

Japaner gillar att stämpla saker.
Jag brukar fascineras över svenskarnas behov av att kategorisera och placera in saker i fack och ordning, men japanerna är snäppet värre/bättre.
Här får man en klisterlapp på drickan man köpt i kiosken, så att det är tydligt att man inte snott den om man skulle gå in i nästa kiosk.
Och går man till ett tempel, eller egentligen vilken sevärdhet som helst, då kan man stämpla biljetten med ett "äkta" tryck.

Jorå. Det är ett fasligt stämplande och märkande.

Och själv åker jag iväg just för att slippa märkningen.
Ett av mina absoluta favoritcitat från film/bok/musik är från Into the Wild där huvudpersonen anser att en karriär är "a 20th century invention and I don't want one".
Det är, för mig, bland den mest klockrena sammanfattningen av samhället och arbetslivet som gjorts.
Jag älskar citatet jag älskar filmen och boken var inte så dum den heller.

Men det finns ju en poäng med det här inlägget också. Det är denna:
Efter att precis ha sett om Garden State en andra gång adderar jag ett nytt citat, taget ur ett tal som huvudpersonen håller för sin far:
"I spent 26 years waiting for something else to start, so, no, I don't think it's too much to take on, because it's everything there is. I see now it's all of it."

Jag stämplar inte in, eller ut, använder ingen etikett på det. Det är bara riktigt jävla bra.

På ett hotellrum i Kyoto sitter en man i blekgul morgonrock och begrundar sitt tunnande hårfäste i spegeln.
Han minns en tid då håret fladdrade långt, då han sprang med det utsläppt och fritt på högstadiegympan och kände hur luften ville hångla upp det.
Men det var då. Då som i skolångest, som i självförtroendekris, som i verklighetsfrånvaro.

Nu är nu. Och även om håret inte är sådär vampyriskt långt och vackert som han i spegeln skulle vilja så är självförtroendekrisen på sin höjd en tillfällig nedförsbacke. Verklighetsfrånvaron må vara intakt, men det beror inte längre på en rädsla inför att delta i det sociala spelet, tvärtom en insikt i att det sociala spelet kan ta sina korttrick och gå hem för mig lurar det inte.

Det är inte Japan, det är inte USA, det kommer inte vara Australien eller Thailand. Det är inte heller riktigt resandet. Det är handlingen, agerandet, chansandet - kombinerat med resandet - som är grejen.

På en, garanterat felöversatt, engrishskylt läste jag idag: "A lot of happiness to everyone always".
Det är fint.
Det är fan fint på riktigt.
Det är så nära ett världs- och livsmotto jag kunnat formulera.

Det där uttrycket "för mycket av det goda" har jag aldrig riktigt gillat. Men jag börjar förstå det. Börjar känna det efter att ha flängt runt mycket och hållit både den svenska och japanska klockan igång samtidigt.
Eller mest känns det som Bilbo säger, att han känner sig "som smör som bretts ut över en för stor macka". Utspridd liksom.
Så jag pausar lite. Koncenterar mig på att vara här.
Återkommer om en dag eller tre.

Puss.