Are we there yet?
Framme. På ett golv i Tokyo. Fråga mig inte hur jag till slut hamnade här.
Det finns säkert en tydlig rutt att spåra för den som vill, själv tappade jag kontakten med den någonstans efter den 240 Yuan dyra (billiga?) tvåtimmarshotellvistelsen på Beijings flygplats.
Ja, man kunde alltså boka hotellrum per timme på den gigantiska flygplatsen. Eftersom jag ändå skulle vänta i åtta timmar och var pisstrött efter en långflygning utan vare sig underhållning eller sömn verkade det som en bra idé.
Men att boka hotellrum för att sova utan att ha bestämt sig för vilken dyngsrytm man ska gå efter är inte så smart. Note to self.
Det blev kaxiga 40 minuter hos John Blund. Därefter många fler timmars huttrande av sömnbristskyla och väldigt mycket mer fascination över att vara i ett land där man, ursäkta uttrycket, är en neger.
Alla stirrar, ingen säger något, alla tänker, ingen nämner något.
Nåväl, ska inte klaga, jag kom ju fram - till slut. Efter att ha blivit försenad från Beijing fick jag förklarat för mig av Robert när jag väl kom fram att sista tåget hem inte skulle gå förrän fem på morgonen.
Så vi gick omkring. I Tokyo. Mitt i natten. Och såg staden blinka, låta och leva. Mitt i natten. En helt vanlig torsdag i mars, 2010. Vi hamnade på en bar, där Roberts Arsenalpolare ville se CL-matchen. Så mitt i natten lallade japanerna in. Och drack och rökte och skrek. I femton minuter. Sen upphörde barens tv-rättigheter att funka.
Så vi lallade vidare.
Och här är jag.
Ha!
Fy fan vad roligt det här kommer bli.
... and on that bombshell så hoppas jag att det någonstans nära finns en klase bananer. Marcus hungrig.
Det finns säkert en tydlig rutt att spåra för den som vill, själv tappade jag kontakten med den någonstans efter den 240 Yuan dyra (billiga?) tvåtimmarshotellvistelsen på Beijings flygplats.
Ja, man kunde alltså boka hotellrum per timme på den gigantiska flygplatsen. Eftersom jag ändå skulle vänta i åtta timmar och var pisstrött efter en långflygning utan vare sig underhållning eller sömn verkade det som en bra idé.
Men att boka hotellrum för att sova utan att ha bestämt sig för vilken dyngsrytm man ska gå efter är inte så smart. Note to self.
Det blev kaxiga 40 minuter hos John Blund. Därefter många fler timmars huttrande av sömnbristskyla och väldigt mycket mer fascination över att vara i ett land där man, ursäkta uttrycket, är en neger.
Alla stirrar, ingen säger något, alla tänker, ingen nämner något.
Nåväl, ska inte klaga, jag kom ju fram - till slut. Efter att ha blivit försenad från Beijing fick jag förklarat för mig av Robert när jag väl kom fram att sista tåget hem inte skulle gå förrän fem på morgonen.
Så vi gick omkring. I Tokyo. Mitt i natten. Och såg staden blinka, låta och leva. Mitt i natten. En helt vanlig torsdag i mars, 2010. Vi hamnade på en bar, där Roberts Arsenalpolare ville se CL-matchen. Så mitt i natten lallade japanerna in. Och drack och rökte och skrek. I femton minuter. Sen upphörde barens tv-rättigheter att funka.
Så vi lallade vidare.
Och här är jag.
Ha!
Fy fan vad roligt det här kommer bli.
... and on that bombshell så hoppas jag att det någonstans nära finns en klase bananer. Marcus hungrig.
Kommentarer
Trackback
