Att börja i fel ände
Very truly yours. Så avslutar Albert Einstein brevet till president Roosevelt 1939. Han uppmanar Roosevelt att satsa på utvecklandet av en ny typ av bomb.
Den 6 augusti 1945, 08.15 på morgonen briserar denna nya typ av bomb flera hundra meter upp i luften över Hiroshima. Det blir ingen nästa sekund. Klockorna stannar. Människorna skriker. Staden dör.
Att gå omkring i fredsmuseet bara hundratalet meter från atombombsdetonationens centrum är att bli slagen av en känslostorm utan slut. Kläder, matlådor, takplåtar, väskor och glasögon ligger utströdda i montrar. Förkolnade, sönderbrända. Trasiga.
Alla klockor har stannat på 08.15.
I en monter står en trehjuling.
Den är rostig. Som vore den själva urtypen för alla trehjulingar, så skör att en vindpust skulle få den att förvandlas till aska. Runt klockan åtta på morgonen den 6 augusti 1945 så cyklade en liten kille omkring på den.
Hans pappa begravde honom tillsammans med cykeln i familjens trädgård, för nedslagen av sorg för att gå över staden till kyrkogården. 40 år senare togs cykeln fram. Ett söndrigt minne ingen vill ha kvar men som inte låter sig suddas ut.
Ett par hundra meter bort står en ruin. Den enda byggnaden i området som 1945 var byggd i västanda, atombomben briserade rakt över den. Efter katastrofen var den en av få byggnader som inte totalraserats. Flera årtionden av debatter huruvida den borde raseras står den kvar som ett öppet sår. Ett trasigt, rostigt, pulserande minne som inte vill försvinna.
....
nu ska jag lägga mig i badkaret och gråta lite, imorgon åker jag någonstans som inte får mig att börja tvivla på min egen ras existensberättigande.
Den 6 augusti 1945, 08.15 på morgonen briserar denna nya typ av bomb flera hundra meter upp i luften över Hiroshima. Det blir ingen nästa sekund. Klockorna stannar. Människorna skriker. Staden dör.
Att gå omkring i fredsmuseet bara hundratalet meter från atombombsdetonationens centrum är att bli slagen av en känslostorm utan slut. Kläder, matlådor, takplåtar, väskor och glasögon ligger utströdda i montrar. Förkolnade, sönderbrända. Trasiga.
Alla klockor har stannat på 08.15.
I en monter står en trehjuling.
Den är rostig. Som vore den själva urtypen för alla trehjulingar, så skör att en vindpust skulle få den att förvandlas till aska. Runt klockan åtta på morgonen den 6 augusti 1945 så cyklade en liten kille omkring på den.
Hans pappa begravde honom tillsammans med cykeln i familjens trädgård, för nedslagen av sorg för att gå över staden till kyrkogården. 40 år senare togs cykeln fram. Ett söndrigt minne ingen vill ha kvar men som inte låter sig suddas ut.
Ett par hundra meter bort står en ruin. Den enda byggnaden i området som 1945 var byggd i västanda, atombomben briserade rakt över den. Efter katastrofen var den en av få byggnader som inte totalraserats. Flera årtionden av debatter huruvida den borde raseras står den kvar som ett öppet sår. Ett trasigt, rostigt, pulserande minne som inte vill försvinna.
....
nu ska jag lägga mig i badkaret och gråta lite, imorgon åker jag någonstans som inte får mig att börja tvivla på min egen ras existensberättigande.
Kommentarer
Trackback