Tre veckor i Japan

Deklarationspapper. Försäkringsbesked. Flyttstädning. Det går förvånansvärt fort att trilla in i lunken igen.

För tre (eller är det två?) dygn sedan satt jag i ett kallt rum i Tokyo, nyvaken och hungrig. Ett blåaktigt sken fladdrade rött när Liverpools match mot Atletico Madrid streamades på min lilla dator.
Jag gäspade. Aletico gjorde mål. Klockan var 04.17. En timme senare hoppade jag på tåget mot flygplatsen. Två byten och en timme av förklaringar senare fick jag en biljett till Peking. Och från Peking tog jag mig, på något sätt, hem till Sverige igen. Där jag nu sitter, och känner hur jetlagen till sist börjar bubbla fram.

Jag kom hem på natten mot lördag svensk tid. Åt lite, somnade och vaknade ganska exakt åtta timmar senare. Hyfsat pigg. Gröt med russin till frukost, slöläste Värnamo Dumheter. Slogs av tystnaden. Av avsaknaden av larmet, folket och tempot.

Så många dagar utanför hjulet. Så få timmar för att kuta in i det igen.

Japan var aldrig tyst, aldrig stilla. Ändå upplevde jag fler dagar av fullständig ro där än vad jag gjort på flera år i Sverige. Det var ett, är ett, enklare liv att vara på resande fot. Ingen vardag fastnar när man ständigt måste byta tyngdpunkt.
Det är ett renare liv, sannare och mer känslofyllt. Vissa dagar pendlade jag mellan tung sorg och hög lycka flera gånger. Det må vara en uttjatad sanning, men det är likväl en sanning, det att man måste uppleva mörkret för att glädjas åt den ljusa kontrasten i lyckan. 

Om jag hittade lyckan i Japan?
Njae. Inte den permanenta, om det nu finns en sådan. Men definitivt ögonblick överfulla av något stort.

Fyrahundraåriga tempel.
Porlande bad.
Höghastighetssushi.
Högstadiediscofest.
Kulturkrockar.
Penisfestival.
Karaoke.
Hantverksperfektion.
Lost in translation.
Själaskådning och uppvaknande.

... jag måste sluta nu. Fotbollskanalen Europa börjar snart, och sen ska jag godkänna inkomstdeklarationen, och betala mobilräkningen, och plocka upp muffinspapper från golvet, och....

vägra inse att hjulet börjat snurra.

Vi hörs nästa gång.

Sayonara.

För er som likt mig inte hade det uppskrivet i varken kalendern, huvudet eller medvetandet så är det 57 dagar kvar till Vickan gifter sig med den där gymsnubben. Det vet jag för jag har sett den groteskt stora planschen på Arlanda flygplats idag. Jag gick förbi den och fnös lite sådär halvhjärtat, nöjd över vetskapen att vara tillbaka i ett land där viktiga saker verkligen är viktiga saker.

Imorgon Japanavhandling.

Var rubriken som jag tänkte sätta. Och sen skriver ett bittert, bittert inlägg om kinesiska ambassader, kontroller, regn som hänger i luften, och luft som piskar regnet i ansiktet på en stressad Marcus. Men jag avslutade nyss ett samtal med Air Chinas kontor på flygplatsen i Haneda.
De sa:
Jamenvisst kan vi boka dig till Kina. Du kan åka imorrn. 08.30. Inga problem.

Därifrån kan de iofs bara erbjuda "standby"-tur. Men är det något jag lärt mig de senaste dagarna så är det att när man väl ser ut att ha en chans så är det bäst att ta den. Och när ett bolag säger via telefon från europa eller sverige eller kina säger "nej inget funkar" så ska man testa igen och fråga direkt därifrån man ska åka. Samma fråga.
Så kommer man få ett annat svar.

Så:

Är på IKEA. Har ätit körv me brö. Ser Singoalla-kex i en hylla. Op Andersson-flaskor i en annan. Några meter bort ligger färgglada Polarvide-plädar. Inne i gångarna står bokhyllan Billy.
Det är på gränsen av vad min hemlängtan klarar av just nu. Jag såg en skymt av en midsommarstång vid utgången men var tvungen att titta bort för det tårades i ögonen.
Surfar in på Aftonbladet via gratis IKEA-nät. Toppnyheten: "Jag hade en affär med Jonas". Någon har alltså fått stock av lillprinsessans snubbe.
Stort. Viktigt. Känner att det är rätt skönt att vara här i Japan ändå.

Att vara på en plats där man kan välja vilket Sverige det är man längtar till.

Nu ska jag köpa sängkläder, filt, handduk och Singoalla-kex för under 200 kronor. Sen ska jag gå förbi skylten där det står Småland och känna att jag är hemma.

Okej, first thing first: Det är inte synd om mig. Jag vet. Jag svälter inte, jag fryser inte, jag har tak över huvet.
Så var det avhandlat.

När jag var mindre spelade jag, bror och kusin plus vän ofta ett kortspel som heter Doomtrooper. Man hade krigare och utrustningar och magier. Vitsen var att "attackera" och därmed vinna poäng. Först till en viss summa vann.
Simple enough.

Det fanns ett kort som hette "Gilla läget". Vi hatade alla det kortet. Eller rättare sagt, den som fick det på sig hatade det.
Hade man "Gilla läget" var man begränsad i sina handlingar, man fick bara dra kort om man spelat ett kort. Man var med andra ord tvungen att agera och reagera i samklang med omgivningen. Act on your feet. Gilla läget.

Alla kort har ju två sidor, och efter ett misslyckat hemreseförsök testar jag ett nytt sätt att "Gilla läget". Att agera och reagera.
Jag har köpt knäckebröd, bananer, sojamjölk och Robert har havregryn. Det enda som fattas nu är sängkläder så skulle jag nog kunna vara kvar här i en månad till.

Inte för att jag vill det, men har man fått "Gilla läget" på sig så har man.

Slutspurten på riktigt nu. Ser målsnöret.
Mycket, mycket som hänt. Ska samla allt senare och få ut det i begriplig form. Men just nu måste jag samla mina saker och få ner dem i bagageform.

Vi ses där hemma:

Okej, det där med vulkanen på Island var ju kul ett tag. Det räcker nu. Riktigt så mycket sparkapital har jag inte så att jag kan vara kvar här på obestämd tid.
Hade jag varit inom räckhåll för EU:s regelverk och därmed varma hotellfamn hade det väl varit en sak, men det känns lite sådär att förlita sig på kinesisk lagstiftning när det gäller kompensationer för inställt flyg.

... and on that bombshell ska jag tröstshoppa.

Sista natten i en hotellsäng på ett tag.

Märkligt.

Lämnar Kyoto för Tokyo imorgon, en helg kvar i landet Japan. Förutsatt att den där askhögen på Island inte fortsätter ryka sådär förfärligt alltså.

Längre sammanfattning av de senaste dagarna kommer... senare.
Ett snabbt konstaterande hinner jag dock med innan John Blund säger att det är min tur nu. Nämligen detta:
Att äta rullbandssushi fick idag helt nya dimensioner där pekskärmar och höghastighetsutskick involverades.

Nu kom John Blund, han sa att det var min tur nu.

Hittar ni här.
(Ja det är samma album som innan, man får klicka sig fram till de nya bilderna mamma)

Japaner gillar att stämpla saker.
Jag brukar fascineras över svenskarnas behov av att kategorisera och placera in saker i fack och ordning, men japanerna är snäppet värre/bättre.
Här får man en klisterlapp på drickan man köpt i kiosken, så att det är tydligt att man inte snott den om man skulle gå in i nästa kiosk.
Och går man till ett tempel, eller egentligen vilken sevärdhet som helst, då kan man stämpla biljetten med ett "äkta" tryck.

Jorå. Det är ett fasligt stämplande och märkande.

Och själv åker jag iväg just för att slippa märkningen.
Ett av mina absoluta favoritcitat från film/bok/musik är från Into the Wild där huvudpersonen anser att en karriär är "a 20th century invention and I don't want one".
Det är, för mig, bland den mest klockrena sammanfattningen av samhället och arbetslivet som gjorts.
Jag älskar citatet jag älskar filmen och boken var inte så dum den heller.

Men det finns ju en poäng med det här inlägget också. Det är denna:
Efter att precis ha sett om Garden State en andra gång adderar jag ett nytt citat, taget ur ett tal som huvudpersonen håller för sin far:
"I spent 26 years waiting for something else to start, so, no, I don't think it's too much to take on, because it's everything there is. I see now it's all of it."

Jag stämplar inte in, eller ut, använder ingen etikett på det. Det är bara riktigt jävla bra.

På ett hotellrum i Kyoto sitter en man i blekgul morgonrock och begrundar sitt tunnande hårfäste i spegeln.
Han minns en tid då håret fladdrade långt, då han sprang med det utsläppt och fritt på högstadiegympan och kände hur luften ville hångla upp det.
Men det var då. Då som i skolångest, som i självförtroendekris, som i verklighetsfrånvaro.

Nu är nu. Och även om håret inte är sådär vampyriskt långt och vackert som han i spegeln skulle vilja så är självförtroendekrisen på sin höjd en tillfällig nedförsbacke. Verklighetsfrånvaron må vara intakt, men det beror inte längre på en rädsla inför att delta i det sociala spelet, tvärtom en insikt i att det sociala spelet kan ta sina korttrick och gå hem för mig lurar det inte.

Det är inte Japan, det är inte USA, det kommer inte vara Australien eller Thailand. Det är inte heller riktigt resandet. Det är handlingen, agerandet, chansandet - kombinerat med resandet - som är grejen.

På en, garanterat felöversatt, engrishskylt läste jag idag: "A lot of happiness to everyone always".
Det är fint.
Det är fan fint på riktigt.
Det är så nära ett världs- och livsmotto jag kunnat formulera.

Det där uttrycket "för mycket av det goda" har jag aldrig riktigt gillat. Men jag börjar förstå det. Börjar känna det efter att ha flängt runt mycket och hållit både den svenska och japanska klockan igång samtidigt.
Eller mest känns det som Bilbo säger, att han känner sig "som smör som bretts ut över en för stor macka". Utspridd liksom.
Så jag pausar lite. Koncenterar mig på att vara här.
Återkommer om en dag eller tre.

Puss.

Först en liten kommentar om beslutet att inte lära sig någon japanska alls innan jag åkte hit (början av klippet):



Så. Då fick jag det sagt också. Vad som hänt sen sist undrar ni? Tja, vart var vi? Någonstans mellan Himeji och Osaka om jag minns rätt.
Himeji har ett slott som är gigantiskt, vitt och välbevarat. Efter att ha lallat omkring i Beppu var det lite mer folk i Himeji, eller folk och folk - turister. På hotellet där jag bodde kunde man tvätta, USA-style med coinlaundry. Det visade sig också att frukosten var USA-style, vilket innebär rostade mackor och sylt serverade i lobbyn där charmen och lugnet är lika bortblåst som Liverpools chanser att nå Champions League.
Iaf. Om Himeji var småkaotiskt så var det inget emot Osaka. Att komma dit och inte veta exakt vart hotellet låg var kanske inte det smartaste jag gjort.
Efter två timmars letande efter det boende som skulle ligga "500 meter från stationen" var jag, mina ömma fötter och min brutna rygg, redo att bryta ihop. Men vi bet ihop och checkade en stund senare in på "bröllopshotellet" Monterey.
I Japan, som i övriga världen antar jag, har hotellen ofta minst två fristående restauranger på översta våningen. Här hade de bröllopsbutiker. Jag och mina snabbnudlar skrattade oss i säng tidigt.
Morgonen, och dagen, efter spenderades med att äntligen, äntligen komma bort från stadens stress. Men det tänkte jag avhandla lite senare, ett par andra notiser först:

Seriöst. Idag har jag gått en mil. Minst. Kanske två. Definitivt i närheten av tre. Åkte till bergen och gick i tempel, småbutiker, på gator och kyrkogårdar, genom skogar och på åkrar. Sen satte jag mig ner. Det var tyst.

Skönt.

... så tar vi det där med att uppdatera ordentligt lite senare.

Okej, en sak till innan jag nannar kudden bara. Japan är som lego. Klossar överallt som klickar in i varandra. På ytan ser allt helt sömlöst ut, som att bitarna alltid suttit ihop, men börjar man klänga och putta lite på saker och ting så ser man små, små men väldigt äkta sprickor.

Hela tiden. Jämt. Överallt. I alla länder.

Det är intrycket man får när man ser de "europeiska" caféernas skyltfönster iaf. Jag som trodde att korv bara var poppis i Tyskland, Sverige och Danmark. Men icke.

Här hittar man spanish dog, english dog och framförallt italian dog.

Jorå, är det något italienarna är ena jävlar på när det gäller mat så är det ju korvarna...

Oundvikligt namn på ett inlägg förr eller senare. (har ni sett filmen så fattar ni)
Jag har nu lallat omkring i ett par dagar själv och kan med säkerhet säga att det jag uppfattade som en inneboende språkbegåvning hos mig tidigare enbart verkar sträcka sig till germanska/latinska språk.

Jag kan säga tack (arigato). Och ursäkta(sumimasen). Det är typ allt. Som tur är krävs det inte så mycket mer.
Boende kan man boka på nätet, i affären plockar man bara bananerna och på restaurangen pekar man på den lilla plastmodellen av maten som står i fönstret.

Så det funkar ju. Men jag blir lite sne ibland, när jag egentligen vill säga: Kan du inte be kocken steka laxen? Och när du ändå besvärar honom kan du väl kolla om han kanske kan hitta ett par potatisar i skafferiet istället för nudlarna ni köpt runt hörnet?
Men det säger jag ju inte. Jag säger: eeehh sumimaaaeeeen.
Och så pekar jag.
Och personalen nickar.

Och jag säger arigato.

Idag pekade jag till mig ris, friterad jätteräka och kalla nudlar. Mumma.

Jag är ju i Japan. Om någon nu missat det. Och att vara i Japan och inte i Sverige innebär ju bland annat att man missar de fantastiska små mediestormar som ett par redaktörer utan moral blåser upp.
Som den om "det japanska våldtäktsspelet".

Kvinnan som heter Malin Wollin och som går under epitetet Fotbollsfrun på Aftonbladets hemsida (grattis till det) skrev för en dryg vecka sedan lite hastigt och aggresivt om det (med all rätta) förkastliga i spelet.
Problemet är att det inte stannade där. Malin tog i lite extra, kanske för att hon blev så upprörd, eller kanske för att hennes strumpbyxor stramat åt blodförseln till hjärnan. Vad vet jag.
Hon tog i alla fall i. Och viftade både till höger och vänster. Till höger stod tv-spelarna, som är vana vid att få skit. Det är alltid en utav tre anledningar:
Ni är enstöringar. Ni är våldsamma. Ni är töntiga. Malin drog till över alla tre kategorier på samma gång.
Till vänster lyckades Malin också vifta till hela Japan och dess befolkning med begreppet "hittepåland".

Det var, med andra ord, precis som vanligt. En illa påläst journalist/redaktör/tyckare har fått fatt i något fenomen som härleds till spelvärlden. Eftersom ingen i beslutande ställning har någon som helst koll nickar de trött att visst, det här kör vi på.
Och sen brakar helvetet löst.

Personligen tycker jag att man får kalla Japan för ett hittepåland, och tv-spelare för töntiga joltdrickande enstöringar. Men då får man också förvänta sig att folk ska svara med samma mynt.

Så, Malin Wollin, din kuksugande, pengakåta, ytliga, jävla lallare, nästa gång du hastar ur dig en snabb krönika eller kommentar om något i tv-spelssammanhang eller om Japan kan jag tipsa om ett par saker:

Japan finns på riktigt. Jag vet, för jag är här. Våldtäktsspel är inte poppis (det kan du hälsa webbtv-gänget). Spel är lika sammanflätat med den japanska samtida kulturen som anime (japanskt tecknat, men du behöver inte skriva att det är barnsligt för det Malin) och sport.

Snälla. Kan inte det här vara sista gången som spel mediestormar på detta sättet? Kan inte alla journalister/redaktörer/tyckare dubellkolla med mig innan de får för sig att trycka på skitmixern nästa gång?
Jag nås på dinmamma@jävlamoget.se

.....

Och jag som tänkt blogga om bandande i Beppu. Får bli imorrn.

just det, jag åt sushi för några timmar sen ju. kom in en man, han tog en öl, väntade på en kvinna, när hon anlänt sa han: "den ska vi ha" (eller något i den stilen). och sushikocken gick till den stora tanken med fisk, öppnade. plockade upp en, höjde kniven och slafs, högg den död i nacken. några minuter senare var den strimlad och färdig att äta.

jorå.

färskt som fan.

Det går ju inte att komma ifrån att man känner sig utanför. Inte för att man är dum eller konstig utan för att det känns som att man är på klassresa utan lärare. Alla liksom förväntar sig att man ska vilja vissa saker och tänka vissa saker, och när man inte kan uttrycka sig så blir det ofta så också.

Japanerna är, så långt man nu kan klassa en nations befolkning som en klump, trevliga, positiva och hårt arbetande. Idag åkte jag tåg från Hiroshima till Beppu (en stad känd för sina bad) och det må jag säga.
Efter att ha åkt igenom den femtielfte tunneln på tre meter kom jag på mig själv med att tänka: hade japanerna fått borra genom Hallandsåsen vore det klart på en vecka.
Seriöst, infrastrukturminister i Sverige, vad du nu än heter. Åk hit. Åk till Japan. Lär dig av ett land, ett folk och ett system som fungerar. 13.43 stod det på min biljett att tåget skulle gå. 13.43 gick det. På pricken.
14.51 skulle jag vara framme, efter ett byte. 14.51 var jag framme. På pricken.
Har det någonsin hänt i Sverige? Att både avgång och ankomst klickar?

Förutom infrastrukturminister (Åsa Torstensson, tack Google) borde även svenska Hus & Hemföreningen med några fräsiga inredare i spetsen ta sig hit och importera toalettstolarna. Varm sits, rengöring och ja... bättre helt enkelt.
Men framförallt borde någon importera Onsen-tänkandet. Det varma badet. Inte för rengöring, utan för avkoppling. En njutbar stund efter en lång arbetsdag. Eller som toppen av en lugn helg.
Det är varmt, stilla, vackert och alldeles, alledeles... underbart.



När jag blir stor ska jag bygga en sån här i Stugan.

Very truly yours. Så avslutar Albert Einstein brevet till president Roosevelt 1939. Han uppmanar Roosevelt att satsa på utvecklandet av en ny typ av bomb.
Den 6 augusti 1945, 08.15 på morgonen briserar denna nya typ av bomb flera hundra meter upp i luften över Hiroshima. Det blir ingen nästa sekund. Klockorna stannar. Människorna skriker. Staden dör.

Att gå omkring i fredsmuseet bara hundratalet meter från atombombsdetonationens centrum är att bli slagen av en känslostorm utan slut. Kläder, matlådor, takplåtar, väskor och glasögon ligger utströdda i montrar. Förkolnade, sönderbrända. Trasiga.
Alla klockor har stannat på 08.15.




I en monter står en trehjuling.
Den är rostig. Som vore den själva urtypen för alla trehjulingar, så skör att en vindpust skulle få den att förvandlas till aska. Runt klockan åtta på morgonen den 6 augusti 1945 så cyklade en liten kille omkring på den.
Hans pappa begravde honom tillsammans med cykeln i familjens trädgård, för nedslagen av sorg för att gå över staden till kyrkogården. 40 år senare togs cykeln fram. Ett söndrigt minne ingen vill ha kvar men som inte låter sig suddas ut.

Ett par hundra meter bort står en ruin. Den enda byggnaden i området som 1945 var byggd i västanda, atombomben briserade rakt över den. Efter katastrofen var den en av få byggnader som inte totalraserats. Flera årtionden av debatter huruvida den borde raseras står den kvar som ett öppet sår. Ett trasigt, rostigt, pulserande minne som inte vill försvinna. 

....

nu ska jag lägga mig i badkaret och gråta lite, imorgon åker jag någonstans som inte får mig att börja tvivla på min egen ras existensberättigande.

Bevismaterialet hittar ni här.

Men det man inte har, det kan gnaga ibland.
Som att kunna säga mer än "hej", "ursäkta", och "tack" på ett språk - hur trevligt och tillmötesgående folket än är som pratar det. Som vänner, som familj, som en massa saker som inte framstår som så väldigt jobbiga att vara ifrån när man är i dess närhet.

Jag tror inte att man kan lära sig något till fulla utan att utsätta sig för det. På gott och ont. Idag har jag lärt mig vikten av sömn och mat för att kunna fungera och uppskatta saker.
Reste från Tokyo i morse, på tågen som går fort, fort, fort och efter ett ordlöst byte hamnade jag på ett hotellrum på nionde våningen i Hiroshima där jag nu sitter och skriver det här.
Klockan är kvart i sju här, jag har hunnit avnjuta både en varm dusch, burkpasta, minibar-öl, och utsikten.
Efter att ha laddat upp lite bilder ska jag avnjuta en lång natts skön sömn i en riktig säng för första gången på... en vecka?

Imorgon blir det atombombshistoria.

Sayonara

Generellt sett så:

• Stämmer bilden av japanerna som ett tv-spelande folk. Omkring var tredje japan ses i sällskap med en Nintendo DS eller mobil (där de också ser på tv, film och i vissa fall mailar - ringer gör de sällan)
• Ännu fler än de som spelar är de som läser manga, stor som liten, man som kvinna, typ hälften av japanerna (i Tokyo) ses läsandes manga, på tunnelbanan, i restauranger, i butiker.
• Alla röker, typ. Men inte utomhus, inne i restauranger däremot ligger dimman tät.
• Än fler än de som röker är de som sover. Tydligen finns det ett talesätt som går "Nobody sleeps like the Japanese" och det stämmer när man kliver på tunnelbanorna och pendeltågen. Kostymnissarna, barnen, mammorna, speltanterna, mangakidsen - alla lutar sig tillbaka, framåt, åt sidan eller sitter still och sluter ögonen.
• Det är rent överallt. Förutom här hos Robert, det påminner en hel del om Van faktiskt, men det är nice ändå.
• De må bå rätt många miljoner i den här staden och därmed en del rötägg, men jag har aldrig känt mig säkrare i en stad än här, och då har jag bara sett polisen en gång.
• Jag har bara sett en uteliggare, han verkade snäll.
• Bugandet och fraserna som man kan tro är en grej för tv och film existerar på riktigt. Det verkar vara ett slags ryggradsmantra.
• Man lär sig mycket av att vara utlänning i ett land.

Framme. På ett golv i Tokyo. Fråga mig inte hur jag till slut hamnade här.
Det finns säkert en tydlig rutt att spåra för den som vill, själv tappade jag kontakten med den någonstans efter den 240 Yuan dyra (billiga?) tvåtimmarshotellvistelsen på Beijings flygplats.

Ja, man kunde alltså boka hotellrum per timme på den gigantiska flygplatsen. Eftersom jag ändå skulle vänta i åtta timmar och var pisstrött efter en långflygning utan vare sig underhållning eller sömn verkade det som en bra idé.

Men att boka hotellrum för att sova utan att ha bestämt sig för vilken dyngsrytm man ska gå efter är inte så smart. Note to self.
Det blev kaxiga 40 minuter hos John Blund. Därefter många fler timmars huttrande av sömnbristskyla och väldigt mycket mer fascination över att vara i ett land där man, ursäkta uttrycket, är en neger.
Alla stirrar, ingen säger något, alla tänker, ingen nämner något.

Nåväl, ska inte klaga, jag kom ju fram - till slut. Efter att ha blivit försenad från Beijing fick jag förklarat för mig av Robert när jag väl kom fram att sista tåget hem inte skulle gå förrän fem på morgonen.

Så vi gick omkring. I Tokyo. Mitt i natten. Och såg staden blinka, låta och leva. Mitt i natten. En helt vanlig torsdag i mars, 2010. Vi hamnade på en bar, där Roberts Arsenalpolare ville se CL-matchen. Så mitt i natten lallade japanerna in. Och drack och rökte och skrek. I femton minuter. Sen upphörde barens tv-rättigheter att funka.

Så vi lallade vidare.
Och här är jag.

Ha!

Fy fan vad roligt det här kommer bli.

... and on that bombshell så hoppas jag att det någonstans nära finns en klase bananer. Marcus hungrig.