Tomt
Deklarationspapper. Försäkringsbesked. Flyttstädning. Det går förvånansvärt fort att trilla in i lunken igen.
För tre (eller är det två?) dygn sedan satt jag i ett kallt rum i Tokyo, nyvaken och hungrig. Ett blåaktigt sken fladdrade rött när Liverpools match mot Atletico Madrid streamades på min lilla dator.
Jag gäspade. Aletico gjorde mål. Klockan var 04.17. En timme senare hoppade jag på tåget mot flygplatsen. Två byten och en timme av förklaringar senare fick jag en biljett till Peking. Och från Peking tog jag mig, på något sätt, hem till Sverige igen. Där jag nu sitter, och känner hur jetlagen till sist börjar bubbla fram.
Jag kom hem på natten mot lördag svensk tid. Åt lite, somnade och vaknade ganska exakt åtta timmar senare. Hyfsat pigg. Gröt med russin till frukost, slöläste Värnamo Dumheter. Slogs av tystnaden. Av avsaknaden av larmet, folket och tempot.
Så många dagar utanför hjulet. Så få timmar för att kuta in i det igen.
Japan var aldrig tyst, aldrig stilla. Ändå upplevde jag fler dagar av fullständig ro där än vad jag gjort på flera år i Sverige. Det var ett, är ett, enklare liv att vara på resande fot. Ingen vardag fastnar när man ständigt måste byta tyngdpunkt.
Det är ett renare liv, sannare och mer känslofyllt. Vissa dagar pendlade jag mellan tung sorg och hög lycka flera gånger. Det må vara en uttjatad sanning, men det är likväl en sanning, det att man måste uppleva mörkret för att glädjas åt den ljusa kontrasten i lyckan.
Om jag hittade lyckan i Japan?
Njae. Inte den permanenta, om det nu finns en sådan. Men definitivt ögonblick överfulla av något stort.
Fyrahundraåriga tempel.
Porlande bad.
Höghastighetssushi.
Högstadiediscofest.
Kulturkrockar.
Penisfestival.
Karaoke.
Hantverksperfektion.
Lost in translation.
Själaskådning och uppvaknande.
... jag måste sluta nu. Fotbollskanalen Europa börjar snart, och sen ska jag godkänna inkomstdeklarationen, och betala mobilräkningen, och plocka upp muffinspapper från golvet, och....
vägra inse att hjulet börjat snurra.
Vi hörs nästa gång.
Sayonara.
För tre (eller är det två?) dygn sedan satt jag i ett kallt rum i Tokyo, nyvaken och hungrig. Ett blåaktigt sken fladdrade rött när Liverpools match mot Atletico Madrid streamades på min lilla dator.
Jag gäspade. Aletico gjorde mål. Klockan var 04.17. En timme senare hoppade jag på tåget mot flygplatsen. Två byten och en timme av förklaringar senare fick jag en biljett till Peking. Och från Peking tog jag mig, på något sätt, hem till Sverige igen. Där jag nu sitter, och känner hur jetlagen till sist börjar bubbla fram.
Jag kom hem på natten mot lördag svensk tid. Åt lite, somnade och vaknade ganska exakt åtta timmar senare. Hyfsat pigg. Gröt med russin till frukost, slöläste Värnamo Dumheter. Slogs av tystnaden. Av avsaknaden av larmet, folket och tempot.
Så många dagar utanför hjulet. Så få timmar för att kuta in i det igen.
Japan var aldrig tyst, aldrig stilla. Ändå upplevde jag fler dagar av fullständig ro där än vad jag gjort på flera år i Sverige. Det var ett, är ett, enklare liv att vara på resande fot. Ingen vardag fastnar när man ständigt måste byta tyngdpunkt.
Det är ett renare liv, sannare och mer känslofyllt. Vissa dagar pendlade jag mellan tung sorg och hög lycka flera gånger. Det må vara en uttjatad sanning, men det är likväl en sanning, det att man måste uppleva mörkret för att glädjas åt den ljusa kontrasten i lyckan.
Om jag hittade lyckan i Japan?
Njae. Inte den permanenta, om det nu finns en sådan. Men definitivt ögonblick överfulla av något stort.
Fyrahundraåriga tempel.
Porlande bad.
Höghastighetssushi.
Högstadiediscofest.
Kulturkrockar.
Penisfestival.
Karaoke.
Hantverksperfektion.
Lost in translation.
Själaskådning och uppvaknande.
... jag måste sluta nu. Fotbollskanalen Europa börjar snart, och sen ska jag godkänna inkomstdeklarationen, och betala mobilräkningen, och plocka upp muffinspapper från golvet, och....
vägra inse att hjulet börjat snurra.
Vi hörs nästa gång.
Sayonara.
Kommentarer
Trackback
