Tre veckor i Japan

På ett hotellrum i Kyoto sitter en man i blekgul morgonrock och begrundar sitt tunnande hårfäste i spegeln.
Han minns en tid då håret fladdrade långt, då han sprang med det utsläppt och fritt på högstadiegympan och kände hur luften ville hångla upp det.
Men det var då. Då som i skolångest, som i självförtroendekris, som i verklighetsfrånvaro.

Nu är nu. Och även om håret inte är sådär vampyriskt långt och vackert som han i spegeln skulle vilja så är självförtroendekrisen på sin höjd en tillfällig nedförsbacke. Verklighetsfrånvaron må vara intakt, men det beror inte längre på en rädsla inför att delta i det sociala spelet, tvärtom en insikt i att det sociala spelet kan ta sina korttrick och gå hem för mig lurar det inte.

Det är inte Japan, det är inte USA, det kommer inte vara Australien eller Thailand. Det är inte heller riktigt resandet. Det är handlingen, agerandet, chansandet - kombinerat med resandet - som är grejen.

På en, garanterat felöversatt, engrishskylt läste jag idag: "A lot of happiness to everyone always".
Det är fint.
Det är fan fint på riktigt.
Det är så nära ett världs- och livsmotto jag kunnat formulera.