Tre veckor i Japan

Oundvikligt namn på ett inlägg förr eller senare. (har ni sett filmen så fattar ni)
Jag har nu lallat omkring i ett par dagar själv och kan med säkerhet säga att det jag uppfattade som en inneboende språkbegåvning hos mig tidigare enbart verkar sträcka sig till germanska/latinska språk.

Jag kan säga tack (arigato). Och ursäkta(sumimasen). Det är typ allt. Som tur är krävs det inte så mycket mer.
Boende kan man boka på nätet, i affären plockar man bara bananerna och på restaurangen pekar man på den lilla plastmodellen av maten som står i fönstret.

Så det funkar ju. Men jag blir lite sne ibland, när jag egentligen vill säga: Kan du inte be kocken steka laxen? Och när du ändå besvärar honom kan du väl kolla om han kanske kan hitta ett par potatisar i skafferiet istället för nudlarna ni köpt runt hörnet?
Men det säger jag ju inte. Jag säger: eeehh sumimaaaeeeen.
Och så pekar jag.
Och personalen nickar.

Och jag säger arigato.

Idag pekade jag till mig ris, friterad jätteräka och kalla nudlar. Mumma.

Jag är ju i Japan. Om någon nu missat det. Och att vara i Japan och inte i Sverige innebär ju bland annat att man missar de fantastiska små mediestormar som ett par redaktörer utan moral blåser upp.
Som den om "det japanska våldtäktsspelet".

Kvinnan som heter Malin Wollin och som går under epitetet Fotbollsfrun på Aftonbladets hemsida (grattis till det) skrev för en dryg vecka sedan lite hastigt och aggresivt om det (med all rätta) förkastliga i spelet.
Problemet är att det inte stannade där. Malin tog i lite extra, kanske för att hon blev så upprörd, eller kanske för att hennes strumpbyxor stramat åt blodförseln till hjärnan. Vad vet jag.
Hon tog i alla fall i. Och viftade både till höger och vänster. Till höger stod tv-spelarna, som är vana vid att få skit. Det är alltid en utav tre anledningar:
Ni är enstöringar. Ni är våldsamma. Ni är töntiga. Malin drog till över alla tre kategorier på samma gång.
Till vänster lyckades Malin också vifta till hela Japan och dess befolkning med begreppet "hittepåland".

Det var, med andra ord, precis som vanligt. En illa påläst journalist/redaktör/tyckare har fått fatt i något fenomen som härleds till spelvärlden. Eftersom ingen i beslutande ställning har någon som helst koll nickar de trött att visst, det här kör vi på.
Och sen brakar helvetet löst.

Personligen tycker jag att man får kalla Japan för ett hittepåland, och tv-spelare för töntiga joltdrickande enstöringar. Men då får man också förvänta sig att folk ska svara med samma mynt.

Så, Malin Wollin, din kuksugande, pengakåta, ytliga, jävla lallare, nästa gång du hastar ur dig en snabb krönika eller kommentar om något i tv-spelssammanhang eller om Japan kan jag tipsa om ett par saker:

Japan finns på riktigt. Jag vet, för jag är här. Våldtäktsspel är inte poppis (det kan du hälsa webbtv-gänget). Spel är lika sammanflätat med den japanska samtida kulturen som anime (japanskt tecknat, men du behöver inte skriva att det är barnsligt för det Malin) och sport.

Snälla. Kan inte det här vara sista gången som spel mediestormar på detta sättet? Kan inte alla journalister/redaktörer/tyckare dubellkolla med mig innan de får för sig att trycka på skitmixern nästa gång?
Jag nås på dinmamma@jävlamoget.se

.....

Och jag som tänkt blogga om bandande i Beppu. Får bli imorrn.

just det, jag åt sushi för några timmar sen ju. kom in en man, han tog en öl, väntade på en kvinna, när hon anlänt sa han: "den ska vi ha" (eller något i den stilen). och sushikocken gick till den stora tanken med fisk, öppnade. plockade upp en, höjde kniven och slafs, högg den död i nacken. några minuter senare var den strimlad och färdig att äta.

jorå.

färskt som fan.

Det går ju inte att komma ifrån att man känner sig utanför. Inte för att man är dum eller konstig utan för att det känns som att man är på klassresa utan lärare. Alla liksom förväntar sig att man ska vilja vissa saker och tänka vissa saker, och när man inte kan uttrycka sig så blir det ofta så också.

Japanerna är, så långt man nu kan klassa en nations befolkning som en klump, trevliga, positiva och hårt arbetande. Idag åkte jag tåg från Hiroshima till Beppu (en stad känd för sina bad) och det må jag säga.
Efter att ha åkt igenom den femtielfte tunneln på tre meter kom jag på mig själv med att tänka: hade japanerna fått borra genom Hallandsåsen vore det klart på en vecka.
Seriöst, infrastrukturminister i Sverige, vad du nu än heter. Åk hit. Åk till Japan. Lär dig av ett land, ett folk och ett system som fungerar. 13.43 stod det på min biljett att tåget skulle gå. 13.43 gick det. På pricken.
14.51 skulle jag vara framme, efter ett byte. 14.51 var jag framme. På pricken.
Har det någonsin hänt i Sverige? Att både avgång och ankomst klickar?

Förutom infrastrukturminister (Åsa Torstensson, tack Google) borde även svenska Hus & Hemföreningen med några fräsiga inredare i spetsen ta sig hit och importera toalettstolarna. Varm sits, rengöring och ja... bättre helt enkelt.
Men framförallt borde någon importera Onsen-tänkandet. Det varma badet. Inte för rengöring, utan för avkoppling. En njutbar stund efter en lång arbetsdag. Eller som toppen av en lugn helg.
Det är varmt, stilla, vackert och alldeles, alledeles... underbart.



När jag blir stor ska jag bygga en sån här i Stugan.

Very truly yours. Så avslutar Albert Einstein brevet till president Roosevelt 1939. Han uppmanar Roosevelt att satsa på utvecklandet av en ny typ av bomb.
Den 6 augusti 1945, 08.15 på morgonen briserar denna nya typ av bomb flera hundra meter upp i luften över Hiroshima. Det blir ingen nästa sekund. Klockorna stannar. Människorna skriker. Staden dör.

Att gå omkring i fredsmuseet bara hundratalet meter från atombombsdetonationens centrum är att bli slagen av en känslostorm utan slut. Kläder, matlådor, takplåtar, väskor och glasögon ligger utströdda i montrar. Förkolnade, sönderbrända. Trasiga.
Alla klockor har stannat på 08.15.




I en monter står en trehjuling.
Den är rostig. Som vore den själva urtypen för alla trehjulingar, så skör att en vindpust skulle få den att förvandlas till aska. Runt klockan åtta på morgonen den 6 augusti 1945 så cyklade en liten kille omkring på den.
Hans pappa begravde honom tillsammans med cykeln i familjens trädgård, för nedslagen av sorg för att gå över staden till kyrkogården. 40 år senare togs cykeln fram. Ett söndrigt minne ingen vill ha kvar men som inte låter sig suddas ut.

Ett par hundra meter bort står en ruin. Den enda byggnaden i området som 1945 var byggd i västanda, atombomben briserade rakt över den. Efter katastrofen var den en av få byggnader som inte totalraserats. Flera årtionden av debatter huruvida den borde raseras står den kvar som ett öppet sår. Ett trasigt, rostigt, pulserande minne som inte vill försvinna. 

....

nu ska jag lägga mig i badkaret och gråta lite, imorgon åker jag någonstans som inte får mig att börja tvivla på min egen ras existensberättigande.

Bevismaterialet hittar ni här.

Men det man inte har, det kan gnaga ibland.
Som att kunna säga mer än "hej", "ursäkta", och "tack" på ett språk - hur trevligt och tillmötesgående folket än är som pratar det. Som vänner, som familj, som en massa saker som inte framstår som så väldigt jobbiga att vara ifrån när man är i dess närhet.

Jag tror inte att man kan lära sig något till fulla utan att utsätta sig för det. På gott och ont. Idag har jag lärt mig vikten av sömn och mat för att kunna fungera och uppskatta saker.
Reste från Tokyo i morse, på tågen som går fort, fort, fort och efter ett ordlöst byte hamnade jag på ett hotellrum på nionde våningen i Hiroshima där jag nu sitter och skriver det här.
Klockan är kvart i sju här, jag har hunnit avnjuta både en varm dusch, burkpasta, minibar-öl, och utsikten.
Efter att ha laddat upp lite bilder ska jag avnjuta en lång natts skön sömn i en riktig säng för första gången på... en vecka?

Imorgon blir det atombombshistoria.

Sayonara

Generellt sett så:

• Stämmer bilden av japanerna som ett tv-spelande folk. Omkring var tredje japan ses i sällskap med en Nintendo DS eller mobil (där de också ser på tv, film och i vissa fall mailar - ringer gör de sällan)
• Ännu fler än de som spelar är de som läser manga, stor som liten, man som kvinna, typ hälften av japanerna (i Tokyo) ses läsandes manga, på tunnelbanan, i restauranger, i butiker.
• Alla röker, typ. Men inte utomhus, inne i restauranger däremot ligger dimman tät.
• Än fler än de som röker är de som sover. Tydligen finns det ett talesätt som går "Nobody sleeps like the Japanese" och det stämmer när man kliver på tunnelbanorna och pendeltågen. Kostymnissarna, barnen, mammorna, speltanterna, mangakidsen - alla lutar sig tillbaka, framåt, åt sidan eller sitter still och sluter ögonen.
• Det är rent överallt. Förutom här hos Robert, det påminner en hel del om Van faktiskt, men det är nice ändå.
• De må bå rätt många miljoner i den här staden och därmed en del rötägg, men jag har aldrig känt mig säkrare i en stad än här, och då har jag bara sett polisen en gång.
• Jag har bara sett en uteliggare, han verkade snäll.
• Bugandet och fraserna som man kan tro är en grej för tv och film existerar på riktigt. Det verkar vara ett slags ryggradsmantra.
• Man lär sig mycket av att vara utlänning i ett land.

Framme. På ett golv i Tokyo. Fråga mig inte hur jag till slut hamnade här.
Det finns säkert en tydlig rutt att spåra för den som vill, själv tappade jag kontakten med den någonstans efter den 240 Yuan dyra (billiga?) tvåtimmarshotellvistelsen på Beijings flygplats.

Ja, man kunde alltså boka hotellrum per timme på den gigantiska flygplatsen. Eftersom jag ändå skulle vänta i åtta timmar och var pisstrött efter en långflygning utan vare sig underhållning eller sömn verkade det som en bra idé.

Men att boka hotellrum för att sova utan att ha bestämt sig för vilken dyngsrytm man ska gå efter är inte så smart. Note to self.
Det blev kaxiga 40 minuter hos John Blund. Därefter många fler timmars huttrande av sömnbristskyla och väldigt mycket mer fascination över att vara i ett land där man, ursäkta uttrycket, är en neger.
Alla stirrar, ingen säger något, alla tänker, ingen nämner något.

Nåväl, ska inte klaga, jag kom ju fram - till slut. Efter att ha blivit försenad från Beijing fick jag förklarat för mig av Robert när jag väl kom fram att sista tåget hem inte skulle gå förrän fem på morgonen.

Så vi gick omkring. I Tokyo. Mitt i natten. Och såg staden blinka, låta och leva. Mitt i natten. En helt vanlig torsdag i mars, 2010. Vi hamnade på en bar, där Roberts Arsenalpolare ville se CL-matchen. Så mitt i natten lallade japanerna in. Och drack och rökte och skrek. I femton minuter. Sen upphörde barens tv-rättigheter att funka.

Så vi lallade vidare.
Och här är jag.

Ha!

Fy fan vad roligt det här kommer bli.

... and on that bombshell så hoppas jag att det någonstans nära finns en klase bananer. Marcus hungrig.

Sista natten i Sverige på ett bra tag.
Borde väl ägna tiden åt att fixa sistaminutendetaljer eller kontakta gamla onklar som jag inte pratat med de senaste åren. Men det blir inte så.
Det blir Scrubs istället. Som vanligt. Och det är väl en paradox om något.

För här är jag. Med ena benet ute på vägen bort från det vanliga. Och med andra foten fast balanserad i det vanliga för att inte tappa balansen. Allt det jag vill komma ifrån är det som nu skänker lugn och trygghet inför det stundande äventyret.

Det finns säkert en längre ganska vettig utläggning här. Men nu är det ett nytt avsnitt av Scrubs, så för den där "väntan och längtan-känslan inför och under en resa" rekommenderar jag följande klipp (och film):

Saker som helt plötsligt blir roligare, på gränsen till oemotståndliga, när man måste packa:

• Titta på tv - vilket program som helst, till och med reklamen.
• Äta godis, ju mer socker desto bättre.
• Sortera gamla mynt.
• Städa.
• Leta lägenhet,
• Skriva packningslistor.
• Kolla nylleboken.
• Blogga.
• Nämnde jag sortera gamla mynt? Det är skitroligt. Faktiskt.

Mantackarmantackar, fint skareva när man bokat in sig på hotell.

Värmde upp inför hysteriska Japan med att deltaga i hysteriskt släktkalas i Tranås.
I en stad som storleksmässigt förmodligen benäms som en samling hus med japanska mått så underhöll vi oss i en lokal som kallades Fun House.
Det var biljard, tjurridning, dart, skytte, arkadspel, rock band och dansspel.
Allting inramat i ett familjärt svenskt lugn, där inget blinkade för mycket, inget lät för högt, inget kaos tilläts bli för oorganiserat.
När jag stod där och trampade omkring på easy i Dancing Stage slog det mig att kaos är ett väldigt relativt begrepp. Där kunde jag vända mig om och plocka in ett par trygga OLW-chips i munnen. Om ett par dagar kanske jag ser ut som något i den här stilen:

Sitter och försöker komma på hur många dagar jag ska resa runt under resan. Alltså dagar som jag inte ska spendera på ställen som blinkar och låter i neon.
Å andra sidan - det är ju så .... blinkande....

är väl den vanligaste frågan jag får.
På mitt block där det står "saker jag vill göra i Japan" återfinns:

• se Sumo
• se Baseball
• se Fotboll
• se körsbärsträden blomma
• gå i Akihabara
• sjunga karaoke
• trampa på Mt Fuji
• bo på en Ryokan och bada i tillhörande Onsen
• käka hälsosam Sushi
• åka wiiiiiiiiiieeeee-snabba Tåg
• åka till Hiroshima, Kyoto, Kobe, Osaka, Nara och några städer till
• fota Tempel, Slott, Natur och Byggnader
• men mest av allt vill jag nog bara lalla omkring och ha det riktigt gött.

... and on that bombshell så avslutar vi väl med ett skratt.

Jag ska till Japan. Där behöver man pengar, en telefon som klarar av mer än min nuvarande 500kronors lur och porrbindel för att kunna sova.
Så jag köpte det idag:



Prylbög som jag är gladdes jag väldeliga åt att kunna spotifya i mobilen numera, det vill säga jag kommer kunna det efter det att den 250kronors plastbiten som jag köpte som "skyddssköld" har klistrat sig fast i tolv timmar. Tydligen får man inte röra den innan dess.
Smålänning som jag är gladdes jag också väldeliga åt att mobilen bara kostade 1500 riksdaler.
Eller egentligen kostade den 2200 kronor i butiken, men eftersom man kan köpa den för 1500 på nätet och välja "hämta i butik" så, ja....
hur fan tänkte den som kom på det systemet? "vi tar 700 extra för telefonjäveln när folk kommer hit å köper, men inte de som kan gå in på nätet och klicka tre gånger först". hej dumstrut.

... and on that bombshell ska jag börja budgetera för hur många månader jag behöver äta nudlar efter resan för att ha råd att åka hit.